Ett skepp lastat

Skeppet studsade fram på de höga vågorna. Nästan hela besättningen från förra årets atlanten-segling var med i år igen. Den långe tysken, de eleganta fransmännen, de fyra kvicka engelsmännen, den haltande belgaren, halvfinnen, polacken som tidigare jobbade på cirkus och den skojfriske tjecken. Kaptenen började dock bli gråhårig. Han hade besättningens förtroende men allt fler seglingsfantaster världen runt, som följde skeppets resa, ville ha honom avskedad.
 
De ville ha in ny personal i besättningen, etablerade sjömän. Kaptenen hade i många år envisats med att bara plocka in unga matroser. Matroser som när de hade lärt sig segla riktigt bra ändå bara bytte till större skepp. Matroser som ville tjäna mer pengar.
 
Senaste året hade kaptenen gett med sig, man hade seglat från hamn till hamn i jakt på flera av världens bästa sjömän. Men det slutade likadant varje gång, man lämnade hamnen med ytterligare ett par unga, okända matroser. Sjömännen hittade antingen andra bättre alternativ eller så ville de inte hoppa på ett skepp som seglade motströms. Man ville inte vara först med att ta jobbet, helst skulle någon annan hoppa på innan, för att testa hur fort skeppet kunde gå. Varför vara en del av ett frö när det fanns andra redan färdiga plantor?
 
Nu var skeppet alltså ute på öppet hav och det hade börjat blåsa upp till storm. En av de unga matroserna som man hade plockat upp i hamnen i Southampton några år tidigare hade fått en arbetsskada och låg gipsad i sin brits. Den skojfriske tjecken var sjösjuk och hade satt skrattet i halsen. Stämningen blev inte bättre av att den rakade intendenten berättade att den galne dansken återigen skulle hoppa på nästa gång man passerade Köpenhamn. Han hade lagt ner sina planer på att bli körskolelärare. 
 
Folk som från land följde skeppet pratade till och med om att det hade börjat sippra in vatten och att det så sakteliga hade börjat sjunka. Goda råd var dyra men pengar fanns det trots allt gott om.
 
I ett sista försök kryssade man in mot den spanska kusten där en av världens kanske 10 bästa seglare befann sig tillfälligt. En tysk som hade seglat jorden runt på rekordtid. Förhoppningarna var mycket låga, varför skulle han ta jobbet när ett femtiotal sämre seglare tackat nej innan? Dessutom hade han redan ett stabilt, välbetalt jobb på ett av världens mest moderna skepp. Det var ett skott från höften. Ett långskott från höften. Till råga på allt så var tiden knapp, klockan var 23.00 och senast 24.00 var man tvungen att segla vidare.
 
Två timmar senare var det fest. Man var ute på havet igen och stormen var som bortblåst. Vodkan, som den lille tsaren hade lämnat kvar när han slutat tidigare under året, flödade mer än på en finlandsfärja. Kaptenen stod på bardisken och sjöng den tyska nationalsången på franska. Den halte belgaren dansade som aldrig förr. Polacken lovade att sluta med sina försök till cirkuskonster och den elegantaste av de eleganta fransmännen, han med näsan, lovade stordåd under året. Man skålade för den nye högst kompetente sjömannen med sjömansnamnet Mezut Özil.

Kommentarer
Postat av: Andy

Den texten borde du publicera på större forum, den var mycket bra.

2013-09-03 @ 19:31:44
Postat av: N

En tackar! Man måste nog vara lite insatt dock för att fatta inlägget =)

2013-09-04 @ 00:08:27
Postat av: rickard

Ytterligare en klockren shanti berättelse!

2013-09-05 @ 21:43:15
Postat av: Anonym

Shantiberättelse

2013-09-05 @ 21:44:36
Postat av: N

En ära att förknippas med Shanti, hans högstadieuppsatser gick inte av för hackor =)

Och det finns dessutom en koppling där till inlägget. Tar man hans efternamn så får man namnet på en sjöman som faktiskt hade kunnat hamna på skeppet den här resan.

2013-09-05 @ 22:39:58

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0