Dagens kids

I senaste frisbeegolfrundan gick allt fel. Redan efter ett par banor kastade jag lite snett. Min gamla goda blå distance-driver som har varit med ända sedan starten har nu avslutat sin karriär som kräft-bo ett par meter ut i svartån. Det som jag dock minns bäst av incidenten är hånet från tre ungar i 10-årsåldern som lekte i kanten av ån där det hände. Jag fick ta emot skratt och applåder, en sade "bra kast, bara liiiiiiiite snett", en sade "hoppas du simmar bra" och en annan började någon slags hånfull krigsdans riktad mot mig. I vanliga fall hade jag skrattat lite och tyckt det varit komiskt att de vågade men nu blev jag aningen irriterad på snorungarna då jag och frisbeen kommit hyfsat bra överrens på banan sista tiden. 
 
För ett tag sen såg jag en gubbe som sade till en liten knirre som cyklade på gå-banan och fick ett "håll käften" tillbaka. Nu låter jag som en pensionär men vad har hänt med dagens ungdomar? Det är inget annat än sanning i klyschan att de har tappat respekten för äldre. När man själv var liten fick man hålla sig ordentligt i skinnet då man visste att minsta felsteg kunde leda till ett kok stryk av en 15+are.
 
Mina egna planer på att vara upprorisk mot de äldre ungdomarna fick ett abrupt slut någon gång i lågstadieåldern. Jag och Danne hade bestämt oss för att ställa oss bakom en buske i parken och skrika "vurpa!" åt alla mopeder som åkte förbi, något som vi hade sett på film. Det sket sig redan på den första mopeden. En tusendel av en sekund efter vår verbala attack tvärbromsade moppen så att gruset flög åt alla håll. Vi insåg att vi hade satt både vår första och sista potatis på samma gång, lade benen på ryggen och satte högsta möjliga fart. Vi var jagade.
 
Den första tanken som slog mig var "skönt att jag är snabbare än Danne, nu kommer han bli tagen istället för mig", så bra kompis var jag på den tiden. Och jag hade rätt. Men också fel. Jag var snabbare, däremot så var Danne mycket smartare. Det man inte har i benen får man ha i huvudet. När jag efter ett femtiotal meter kollade bakåt i hopp om att faran var över för min del såg jag att Danne hade klättrat upp i ett träd och moppen hade helt tagit sikte på mig som nu ute på öppet fält hade sämre odds än en kyckling i Thailand. Några sekunder senare var jag ikapp-åkt och med en höjd knytnäve riktad mot mig så tvingades jag säga "förlåt, jag ska aldrig säga så igen" innan jag släpptes.
 
Jag var inte vid mina sinnens fulla bruk på resten av den dagen. Och jag har aldrig mer sagt "vurpa" till en moped sedan dess.
 
Om jag idag hade sagt åt svartå-ungarna att be om förlåtelse så hade jag antagligen bara fått ytterligare hån. Så jag tog bara bajsmackan och linkade därifrån. På väg hem tänkte jag att det kanske mer är de äldre som har blivit snällare än de var förr än att kidsen har blivit kaxigare. Eller så är det en kombination.Tiderna förändras i alla fall.

1

 
1. The Cure - Just Like Heaven
 
Lite av ett fegt val att välja denna som nummer 1 men då vet jag att jag aldrig helt kommer att ångra mitt val, den kommer alltid att vara i trakterna och nosa. Jag kan säga att det är världens bästa låt utan att åka på en besk smak i munnen. Det är en låt som har allt helt enkelt. Den är inte heller en sån som är bra i ett par veckor för att sedan tappa, den håller hur många gånger man än lyssnar på den.
 
http://www.youtube.com/watch?v=n3nPiBai66M
 
Det var ju kul med en lista, och ganska omöjligt (den har nog redan hunnit ändras ett par gånger sen jag gjorde den). Bubblare till denna var bland annat: Yeah yeah yeahs - maps, Muse - Starlight, Caesars Palace - Sort it out, Tori Amos - Winter/a sorta fairytaile, The Smiths - There is a light that never goes out., Cure - Lovesong, Hole - Heaven tonight, Franz - Ferdinand - Take me out, The Killers - Mr Brightside/Read my mind, Simon and Garfunkel - sound of silence. Med många flera.+ alla låtar som glömdes bort + de jag aldrig ens hört.

Ett skepp lastat

Skeppet studsade fram på de höga vågorna. Nästan hela besättningen från förra årets atlanten-segling var med i år igen. Den långe tysken, de eleganta fransmännen, de fyra kvicka engelsmännen, den haltande belgaren, halvfinnen, polacken som tidigare jobbade på cirkus och den skojfriske tjecken. Kaptenen började dock bli gråhårig. Han hade besättningens förtroende men allt fler seglingsfantaster världen runt, som följde skeppets resa, ville ha honom avskedad.
 
De ville ha in ny personal i besättningen, etablerade sjömän. Kaptenen hade i många år envisats med att bara plocka in unga matroser. Matroser som när de hade lärt sig segla riktigt bra ändå bara bytte till större skepp. Matroser som ville tjäna mer pengar.
 
Senaste året hade kaptenen gett med sig, man hade seglat från hamn till hamn i jakt på flera av världens bästa sjömän. Men det slutade likadant varje gång, man lämnade hamnen med ytterligare ett par unga, okända matroser. Sjömännen hittade antingen andra bättre alternativ eller så ville de inte hoppa på ett skepp som seglade motströms. Man ville inte vara först med att ta jobbet, helst skulle någon annan hoppa på innan, för att testa hur fort skeppet kunde gå. Varför vara en del av ett frö när det fanns andra redan färdiga plantor?
 
Nu var skeppet alltså ute på öppet hav och det hade börjat blåsa upp till storm. En av de unga matroserna som man hade plockat upp i hamnen i Southampton några år tidigare hade fått en arbetsskada och låg gipsad i sin brits. Den skojfriske tjecken var sjösjuk och hade satt skrattet i halsen. Stämningen blev inte bättre av att den rakade intendenten berättade att den galne dansken återigen skulle hoppa på nästa gång man passerade Köpenhamn. Han hade lagt ner sina planer på att bli körskolelärare. 
 
Folk som från land följde skeppet pratade till och med om att det hade börjat sippra in vatten och att det så sakteliga hade börjat sjunka. Goda råd var dyra men pengar fanns det trots allt gott om.
 
I ett sista försök kryssade man in mot den spanska kusten där en av världens kanske 10 bästa seglare befann sig tillfälligt. En tysk som hade seglat jorden runt på rekordtid. Förhoppningarna var mycket låga, varför skulle han ta jobbet när ett femtiotal sämre seglare tackat nej innan? Dessutom hade han redan ett stabilt, välbetalt jobb på ett av världens mest moderna skepp. Det var ett skott från höften. Ett långskott från höften. Till råga på allt så var tiden knapp, klockan var 23.00 och senast 24.00 var man tvungen att segla vidare.
 
Två timmar senare var det fest. Man var ute på havet igen och stormen var som bortblåst. Vodkan, som den lille tsaren hade lämnat kvar när han slutat tidigare under året, flödade mer än på en finlandsfärja. Kaptenen stod på bardisken och sjöng den tyska nationalsången på franska. Den halte belgaren dansade som aldrig förr. Polacken lovade att sluta med sina försök till cirkuskonster och den elegantaste av de eleganta fransmännen, han med näsan, lovade stordåd under året. Man skålade för den nye högst kompetente sjömannen med sjömansnamnet Mezut Özil.

RSS 2.0