Den osannolika turen

Tur och oturens betydelse kan vara ganska överskattat ibland. Det är lätt att skylla på det men ofta har man påverkat sina sannolikheter mer än man tror både åt det ena eller andra hållet. Det är kort sagt mycket lättare att ha tur om man har försökt ge turen en knuff i rätt riktning.
 
Men så finns det dom där livsviktiga tillfällena man inte kan påverka där man behöver turen eller tillfällena där man hade behövt slippa oturen. En kväll då den osannolika turen uppenbarade sig för mig var i slutet av högstadiet.
 
Varje år på Transtenskolan så skulle det göras en avslutningsfilm av några nior, vilken skulle bestå av lite roliga sketcher och visas för hela skolan innan sommarlovet. 7:orna och 8:orna skulle se den sista skoldagen och 9:orna skulle se den på deras avslutningsmiddag. Av någon anledning så blev det bestämt att jag och 4 stycken klasskompisar skulle stå för den här filmen när vi gick i nian. Det här begav sig när varan-tv säsong två visades onsdagskvällarna på svt och fulla av inspiration hade vi en hel del idéer till vår film. Vi fick lektionerna i svenska till att ägna oss åt inspelningarna. Ett tag var vi övertygade om att det skulle bli stordåd.
 
Idéerna vi hade var egentligen ganska bra men veckorna gick och vi kom närmare och närmare avslutningsdagen, svensklektionerna fylldes ibland med prov och uppsatser och vi fick inte den tid vi hade trott och behövt till vårt mästerverk. På slutet rafsade vi bara ihop lite scener i mer eller mindre panik. Till råga på allt så fick vi inte ens själva klippa ihop filmen som vi ville ha den utan det skulle några oberoende tjejer som hade valt media på elevens val göra.
 
Slutresultatet blev bedrövligt. Inte ens en mor hade kunnat ljuga fram att det blev bra.
 
En röd tråd genom filmen var den återkommande, så kallade, "Nisse Hult Show" där jag spelade Nisse Hult. Med andra ord så var jag ganska mycket i fokus i filmen. Något jag inte var van med min övriga högstadietid. Ångesten var total.
 
Och så var det dags. Dagen för avslutningsmiddagen hade kommit. Allt var som upplagt för katastrof, vi blev ihop-parade kille-tjej, jag skulle sitta med en tjej som jag aldrig hade pratat med tidigare och vi hamnade på samma bord som bl.a. några av hennes tjejkompisar. Under hela middagen såg jag den i ytterkanten framställda tjocktv:n i ögonvrån. Det var som att den stod och tittade på mig med hån i blicken. Jag såg framför mig hur det skulle vara knäpptyst i lokalen i några sekunder när filmen tagit slut följt av att någon häftig rökrute-kille sagt något i stil med "jaha, det här var ju jävligt kul". Jag såg hur jag skulle bli kallad för Nisse Hult resten av mitt liv.
 
Någon vid bordet frågade: "Vet ni vilka som har gjort årets avslutningsfilm?" och någon svarade "nej ingen aning faktiskt, det blir roligt att se". Jag sa ingenting. En lärare gick fram och sa att det var dags för filmen och tryckte in den i VHS-spelaren.
 
Det var då miraklet inträffade.
 
Videospelaren visade sig ha dött en alldeles för tidig död och den gick inte igång. Reservapparaten som togs fram hade också lämnat in sin avskedsansökan. Lärarna skruvade och pillade förgäves, någon var på väg ner mot skolan för att hämta en annan apparat men skolan var larmad och gick tydligen inte att ta sig in i utan strul. Filmvisningen blev efter palaver struken. Jag gick ifrån att ha suttit knäpptyst hela middagen till att bli en av de pratgladaste vid bordet. "Jäklar vad synd på filmen, riktigt dåligt att dom inte har en hel video" instämde jag. 
 
Den osannolika turen hade räddat mig och mina bundsförvanter. Att de yngre eleverna skulle se filmen gjorde inte så mycket, till hösten skulle ju vi nior ändå börja på en ny skola och jag kunde med lätta ben cykla hemåt i försommarnatten.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0