Mando Diao

Igår var det Mando Diao på Conventum kongress. Första gången jag såg detta band var för 10 år sen, också i Örebro, på Prisma (som det enligt uppgift heter). Jag har sett dom ett par gånger till under åren, är inlyssnad på alla skivor och de har trots allt haft en liten del av mitt vuxna liv.
 
Igår var det precis exakt ingenting som påminde om den spelningen för 10 år sen. Hade det inte varit för Björn Dixgårds tonsäkra stämma och Gustav Noréns lugg så hade man inte kunnat se att det var samma band. På scenen hade de med sig en orkester, den ibland lite fånigt ansträngt  kaxiga attityden var 100 gånger ödmjukare, sången på svenska istället för engelska och snittåldern på publiken var ca 45 istället för 19.
 
Jag hade ju såklart velat haft lite nostalgi med en massa gamla godingar men det blev som väldigt väntat bara nya låtar med tolkningar från Gutav Frödings dikter. Det hade ju egentligen bara blivit konstigt om de hade blandat och det var en bra spelning iallafall. Arrangemanget var snyggt med orkestern, kläderna, kulissen och en snubbe som rev av en dikt lite då och då mellan låtarna. Balansgången är hårfin ibland vad som bara blir larvigt och vad som blir bra, det här blev stämningsfullt och bra. Lokalen var också bra och det var faktiskt ganska skönt att sitta ner och kolla på konsert för en gångs skull.
 
På 10 år hinner det alltså hända extremt mycket ibland. På 100 sekunder hinner det också hända extremt mycket ibland. Det finns ingenting som är så relativt som tiden. Igår slog en meteoritsvärm ner över Ryssland, om den hade slagit ner 100 sekunder senare så hade den träffat Sverige istället. Ingen verkar ioförsig ha dött men 1200 blev skadade och de materiella skadorna ska ha varit för ca 21 miljoner.
 
Nu verkar en meteorit till vara på väg. Återstår att se vilka som har tiden emot sig den här gången.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0