Börjar bli gammal, eller?

Jag närmar mig strecket. Det berömda strecket. 30-års strecket. Jag börjar bli gammal, eller? Det kan vara den mest uttjatade meningen, att man börjar bli gammal, den har folk kört med genom hela liv. När man fyllde 6: "oj, dags att börja skolan, nu är man gammal". När man fyllde 18: "oj, myndig! riktigt gammal". När man tog studenten: "oj, nu är man verkligen gammal på riktigt!". När man fyllde 25: "oj, fan grabbar vi är knappast unga längre, nu är vi riktigt gamla!".
 
Och så kommer det ju att fortsätta hela vägen. När man fyller 40: "oj, nu nu är man faktiskt gammal". När man fyller 50: "oj, nu är man gubbe, nu är man gammal". När man går i pension: "oj, nu är man liiiiite gammal!". När man fyller 100: "hur jäkla gammal ska jag behöva bli egentligen?".
 
Samtidigt har man en helt annan åsikt när man tittar tillbaka i tiden. När man fyller 100: "oj, när man fyllde 70, då var man ung". När man fyller 70: "oj, när man jag fyllde 50, då var man ung och hade hela livet framför sig. Nu: "oj, när man fyllde 25, då var man ung och hade hela livet framför sig".
 
Där måste någonting vara fel, man kan ju inte vara gammal hela livet i nutid och alltid ung i dåtid. Så när är man gammal egentligen? Ung borde ju kunna definieras som yngre än medelåldern och gammal som äldre än medelåldern. Jag googlade fram att medelåldern i Sverige är någonstans kring 41,8 år.
 
Med andra ord så kommer jag i fortsättningen inte anklaga någon för att vara gammal förrän den har fyllt 41,8. Då däremot: "oj, över snittåldern, nu är man gammal!". Alternativt så kan man sätta gränsen vid tresiffrigt, så behöver man inte diskutera saken så mycket mer.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0