3

 
3. Suede - The Asphalt World 
 
Mellan åren 1989-1994 var de stora frontfigurerna i Suede sångaren Brett Anderson och gitarristen Bernard Butler, de skrev låtarna tillsammans och satte bandets sound. 1994 lämnade Bernard bandet efter ett bråk med Brett och det är tveksamt om något annat band någonsin har förändrats så mycket bara för att en gitarrist har lämnat.
 
En ny gitarrist tillkom och Suede kom tillbaka 1996 med det extremt poppiga albumet "Coming Up" med hits som "Beutiful ones", Trash och "Saturday Night". 6 låtar av 10 blev singlar och det är nog det här många förknippar med Suede. Jag tycker själv att det är en mycket bra och lättlyssnad popskiva men djupet och magin i tidiga Suede, vilket jag knappt upplevt i något annat band, hade nu försvunnit. Därför är det "riktiga Suede" för mig skivorna "Suede (1993)", "Dog man star", största delen av b-sidorna "Sci fi Lullaby" och singeln "Stay Together".
 
Det började med att jag fick en blandskiva med Suede av en kompis någon gång under mina sena tonår, första låten var "So Young" och jag var fast redan efter 30 sekunder. Det cementerades definitivt efter spår 2 som var "Animal Nitrate" följt av "MetalMickey". Jag skaffade snabbt de två första skivorna och framförallt "Dog Man Star" vevades friskt och hejvilt i cd-freestylen. I början satte sig de givna låtarna som "Heroine", "We are the pigs" och "New Generation" men det fanns en okänd låt som smög i bakgrunden och sakta men säkert för varje lyssning vann mark och plockade placering på placering utan att jag själv visste om det. Helt plötsligt en dag insåg jag att det var ett mästerverk. Det var spår 11, The Asphalt World.
 
Låten är 9 minuter och 26 sekunder lång med ett gitarriskt mellanspel på flera minuter, egentligen ville Bernard Butler göra den över 20 minuter men Brett insåg vilket självmord det skulle vara och lyckades halvera tiden.
 
Texten handlar typ om prostitution, droger, storstad och att vara kär i en tjej som är ihop med en annan tjej. Inget av det hade jag ens varit nära att kunna relatera till men jag kände det som att jag förstod precis när jag lyssnade. Ibland, väldigt sällan men det händer, ser man en grymt bra film som har berört så mycket att man måste sitta ensam i tystnad någon minut efteråt för att smälta intrycken. Ungefär så kände jag under några veckor en gång i tiden varje gång jag hade lyssnat på The Asphalt World.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0