Filmer

Såg den svenska filmen "Hypnotisören" på bio förra veckan. Som väntat så levde den inte upp till den magiskt bra boken (funderar du någon gång på att läsa en bok så läs den), men filmen var ändå ganska okej och Persbrant levererade i en av huvudrollerna. Dessutom var storyn lite omgjord så man visste inte helt vad som skulle hända. Betyget blir 5 Nissar av 10.
 
 
Några dagar senare såg jag "Garden State" från 2004 eller nåt sånt, med bland annat Peter Sarsgaard och Natalie Portman. Det hände egentligen inte så mycket i filmen, det var en sån där charmig film som man blir glad och mår bra av. Den gillades starkt. Betyget blir hela 8 Nissar.
 
 
Till sist så såg jag häromdagen "Scorched Heat". En gammal svensk skräckfilm med bland annat Harald Treutiger i en roll. Det säger väl allt kan man tänka...och ja, det gjorde det. Det finns dåliga filmer. Sen finns det filmer som är så dåliga att dom blir bra. Den här tog ytterligare ett steg i dålighet så att det vändes tillbaka igen och den blev så dålig så att den inte ens var bra för att den var så dålig. Betyget blir endast en alkoholiserad och gipsad Nisse.
 

Inbetween Days

Helgen som var innebar en del sportande och sällskapsspelande. Jag blev kvällens looooooser efter att ha förlorat alla spel hemma hos Rickard T. På söndagen var jag i Åsbro och hälsade på mina kära föräldrar samt bytte däck. Helgen som kommer blir en nostalgitripp. På fredag (en dag för tidigt) det årliga firandet av Oskar-dagen med några gamla klasskompisar och på lördag blir det första förfesten i Hallsberg sen jag var en oförstörd 22-åring, tillbaka in till Örebro och utgång. Gött.
 
Hoppas nästan på dåligt väder också för det blir ju som upplagt att hänga framför vinterstudion både lördag och söndag. Dåligt väder när man är utomhus är ju lika med underbart väder när man är inomhus och tvärtom. Svt gör det grymt bra. André Pops i studion är helt klockren, Anders Blomqvist är den bästa expertkommentatorn alla kategorier och Yvette Hermundstad, oj oj. Ren poesi. Dessutom kliver kungarnas kung (tillsammans med Hellner) Björn Ferry in på banan. Ja det är många stora ord från mig idag men det är helt klart berättigat. Vinterstudion räddar såna dagar då man själv är oförmögen att göra något av dom.
 
Metrics nya video till senaste singeln Breathing Underwater: http://www.youtube.com/watch?v=PZuLsz4yPPM 
Metric är underskattade. Ioförsig har jag ingen aning om hur skattade dom är, men jag vet typ ingen som lyssnar på dom förutom jag. Förra skivan "Fantasies" är mer än angenäm.
 
Annars är det en lugn vecka i en lugn, ioförsig ganska bra, tid. Lite mittemellandagar. Som en paus mellan två olika bra stormar. I eftermiddag riskerar jag att dö tråk-döden då jag måste plöja 80 talet sidor om riksdagens förhållning till EU-nämnden i en extremt tungt skriven bok och sen skriva en rapport på det. Om jag hade haft lite sämre karraktär så hade jag lagt mig i badkaret med 4e Kepler boken "Sandmannen" istället, men det här går inte att komma undan. Om jag med (antagligen gör jag ju det) förmodan överlever blir det till Rickard S sen för Arsenalkväll.
 
För övrigt börjar jag för första gången känna att Örebro känns litet, som att alla känner alla typ. En missuppfattning eller ett felaktigt rykte sprider sig snabbare än en vinterkräksjuka i högform.

Fjällbackamorden

I jul är det dags för min storslagna skådespelardebut på TV. Eller egentligen är jag bara statist, men är det inte det man har bloggar och facebook och sånt till, att överdriva saker? Jag har ingen aning om hur scenerna blev och hur mycket jag syns, antagligen inte så mycket. Men hursomhelst ska det bli spännande att se.
 
Fjällbackamorden är 12 filmer, skrivna av Camilla Läckberg, varav 10 ska gå på TV och två kommer på bio under 2013. Som jag har fattat det så är några av filmerna baserade på hennes böcker och några är nyskrivna bara för att bli film. Jag är med i tre olika scener i två filmer.
 
En av de två filmerna som jag är med i heter "Havet ger, havet tar" och jag tror det är den första ut av dessa 12 filmer. Jag vet inte om premiären har blivit försenad i och med att regissören Daniel Lind Lagerlöf tragiskt försvann när han undersökte inspelningsplatser (vilket jag skrev om i ett gammalt inlägg vid namn "ett chokerande drag?") men tidigare har det sagts att premiären ska ske till julen 2012.
 
Mina scener är inspelade på Valön utanför Fjällbacka/Hamburgsund. I "Havet ger havet tar" så är jag på en 60-tals kändis-fest (tror att vi i filmen är hemma hos Ingemar Bergman men det kan också ha varit i den andra filmen jag är med i). I en av scenerna befinner vi oss på ett dansgolv utomhus på berget och jag går och bjuder upp en tjej för att dansa samtidigt som Linus Wahlgren och hans flickvän som spelas av Mylaine Hedreul står bredvid och bråkar om någonting, efter lite tjafs skriker han något och typ slänger sin ring och springer därifrån samtidigt som vi på dansgolvet förfärat slutar dansa och stirrar efter dom.
 
Den andra filmen tror jag är en av de två biofilmerna (kanske heter "Tyskungen?") och där är det också en fest i 60-tals miljö. Här går jag runt med ett glas och minglar bland folk. Camilla Läckberg är själv med i den scenen, i någon roll där hon kommer till ön med sin kavaljer i en båt. Det är också en till känd skådespelerska med där som jag inte kan namnet på.
 
 
 Här är min skådespelarlook och nej jag spelar inte Daniel Westling, han levde inte på 60-talet. Jag är inte inbjuden till premiären så det får bli popcorn och ett glas vatten hemma i tv-soffan till första filmen. Det går inte heller av för fy skam.
 
 

Ett fenomen

Från det att jag var ungefär tio år gammal så har jag någon gång per år (oftare när jag var yngre) drabbats av ett slags "fenomen". De enda som jag tidigare har hört varit med om det är min bror och min syster men nu har jag även hört att en från handbollslaget har haft det.
 
Det så kallade fenomenet uppstår i sängen, i något slags tillstånd mellan sömn och vakenhet. Jag skulle nog säga att jag är mer vaken än sover. Det som händer är att en förlamning uppstår i hela kroppen och hur mycket hjärnan än vill så kan kroppen inte röra sig. Det kan t.ex. vara när väckarklockan ringer och jag vill vrida mig för att stänga av den men kroppen är som förlamad. Den sitter helt fast. Värst är det när jag ligger på mage, dels för att det känns som att det håller på en längre stund då och dels för att jag inte har någon uppsikt, det enda jag ser är kudden. Till slut, efter en lång stunds kämpande och frustration (ibland en liten touch av panik) så släpper det. Det är väldigt svårt att tidsuppskatta det här, gissningsvis så håller det på kanske 20-30 sekunder men det skulle lika gärna kunna vara flera minuter.
 
Det är ganska obehagligt när det händer men eftersom det är så sällan och att det inte är något som påverkar mitt liv direkt, så känns det inte som något problem och jag har aldrig kollat upp vad det egentligen är. Frågade farsan någon gång för länge sen men tror inte han visste. Någon som vet? Någon som känner igen sig? Någon som sitter inne på en gyllene formel när det händer?

"Babben räddade premiären med 4 turmål"

Återigen är Sverigedemokraterna ute i blåsväder:  http://www.expressen.se/nyheter/sd-toppens-attack-skit-i-den-lilla-horan/. Det är alltså en film som visar hur några i partiet på stan använder uttryck som "blatte-lover", "babbe", "lär dig svenska", "du beter dig inte som en svensk" och "skit i den lilla horan". Det är inte heller vilka som helst utan några i den absoluta SD-toppen: riksdagsmannen Erik Almqvist och partiets rättspolitiske talesman Kent Ekeroth.
 
Det kommer ju ideligen fram att folk i sverigedemokraterna uttrycker sig rasistiskt och har rasistiska åsikter. Personerna i den här filmen och samtliga personerna i det här partiet ger mig verkligen riktigt kalla kårar och obehagliga vibbar, känslan man får är att de i media och sina partiprogram försöker uttrycka sig diplomatiskt och snyggt men i själva verket är nästan varenda medlem en smygrasist.
 
Det som också fascinerar är inte bara att deras värderingar är åt skogen utan också att IQ-nivån är så oerhört låg så att dom i partiets absoluta "ELIT" utsätter sig själva för att bli ertappade på det här sättet. Att de går runt på stan och skriker såna här saker när de har den positionen de har, det är smått komiskt dumt och säger väl egentligen allt om partiet. För mig är det helt jäkla sjukt att SD i den senaste opinionsmätningen hade 11,2 % av väljarna. ?????. Mer än var tionde person. Det betyder att ett antal människor jag känner statistiskt sett röstar på SD. Det är också komiskt.
 
Sverige slog England igår på premiärmatchen för den nya nationalarenan. Zlatan gjorde 4 mål varav ett var helt otroligt. Man kan fundera över vad Erik Almqvist tyckte om matchen.
 
"babben räddade invigningen med 4 turmål"

Räddad av mörkret

Bilen har börjat låta som en båt när jag kör, en sån där gammal "vi på saltkråkan båt" typ. Dudunk dudunk dudunk. Det plus att fläkten sen en tid tillbaka tackat för sig har gjort att jag fått lämna in den till Gösta i Hallsberg. Gösta är guld. Snabbt och billigt varje gång.
 *
Helgen har i vanlig ordning gått fort. Lirade en stenhård tennismatch mot Tobbe i Lillåns tennishall i fredags kväll. Som vanligt ska det alltid bli överdrivet jämnt mellan oss, efter 2 timmar och 10 minuter släcktes ljuset i hallen (vilket det gör 10 minuter efter att bokningen går ut) och det blev kolsvart. Då var ställningen 1-1 i set och 5-5 i avgörande. Eftersom jag ledde gemet med 30-15 så dömde jag mig själv som vinnare (jag var helt slut så jag hade nog inte vunnit om matchen fortsatt). Sjukt att en boll ska skilja efter 130 minuters spel. På lördagen var det häng hos Rickard, sen en sväng till Pitchers där Rickard bytte mot en annan Rickard. Jag träffade även på en tredje Rickard där som jag inte sett på länge.
 *
Ska söka ett jobb i Stockholm nu. Chansen att få det är nog mindre än för en kyckling att överleva i Thailand men det är skönt att kandidatexamen nästan är i hamn och man kan börja letandet. Blir nog att påbörja en master tillsvidare om inget annat händer dock.
*
Lite konstigt att det är så sjukt många som kommer försent till varje föreläsning i matten. Under hela de första 20 minutrarna ramlar det in en efter en. Det stör inte mig egentligen men känns lite halvt respektlöst mot läraren. Okej om man kommer försent någon gång, det har jag själv gjort, men det är samma personer hela tiden och de smyger inte in direkt utan de låter typ som stressade grävmaskinsförare med ADHD som river ett betonghus när de slår igen dörren och slänger upp böckerna.
*
Riktigt laddad för vintern i år. Hoppas på kallt och massor av snö så man kan ta fram skidgrejorna på allvar.
 

Vill

Jag hatar när man får en sån där period då man känner att ingenting går som man vill och ingenting kommer att gå som man vill. För att lura viljan så försöker man vilja saker som man egentligen inte vill och inte vilja saker som man egentligen vill.
 
Men det slutar bara med att man blir förvirrad och efter ett tag har man ingen aning om vad man egentligen vill.

Den som riskerar minst vinner minst

Vårt fotbollslag var under ungdomsåren riktigt talangfullt. Vi vann en hel del cuper och vi spelade några år i Örebro läns bästa serie för vår ålder mot lag som Forward  och Ösk Ungdom och vi vann även den serien någon gång. Ett år hade tränaren fått för sig att jag skulle lägga våra straffar, en uppgift som jag egentligen var för feg för när jag var 12, men jag sa såklart ja åt detta eftersom det var hedersamt att på pappret vara straffskytt och jag tänkte att det ändå aldrig skulle hända att det blev någon straff.
 
Men så plötsligt hände det. En mulen höstkväll, ungefär när löven precis hade börjat falla och det hade börjat komma rök ur munnen när man andades, så blev Kosmin fälld i straffområdet borta mot Karlslund på Rosta Gärde. Visselsignalen lät inte vänta på sig och domaren pekade resolut på straffpunkten. Det återstod några minuter av matchen och Karlslund ledde med 4-3. Jag hade gjort en slätstruken insats så långt och med en puls på 370 så gjorde jag mig så liten som möjligt och smög hemåt mot vårat straffområde i hopp om att allt var bortglömt. Det blev ett par sekunders tystnad som brutalt bröts av tränarens skrik: "Niiiiissssööööö! Du tar den!!" Min första tanke var att skylla på en nyinträffad knäskada och halta av planen men sen tänkte jag att nu får jag rycka upp mig, det här kan jag inte banga ur. Jag tog bollen och vandrade den gröna milen mot straffpunkten samtidigt som någon lagkamrat påminde mig om att: "kom igen nu, du måste sätta den här annars förlorar vi".
 
Under en av mina favoritscener i den fabulösa serien "Spung" (enligt mig den bästa svenska tv-serie som någonsin gjorts) som gick i två säsonger under gymnasietiden så går Pelle iväg för att fråga en tjej han är kär i om hon vill gå på balen med honom. Efter ett tag kommer han tillbaka och är jätteglad. - Hur gick det, sa hon ja? frågade kompisen Kim. - Nej hon sa nej såklart. -Varför är du så glad då? - För att jag vågade fråga. Pelle tog straffsparken helt enkelt. Han missade men han gav iallafall sig själv chansen att lyckas.
 
Nyligen fick jag straff igen, bollen låg till och med riktigt fint upplagd och det var bara att ta sats och slå till. Det var ett läge som antagligen inte kommer att dyka upp igen men till skillnad från Pelle så sköt jag inte. Att inte ens ta chansen är betydligt värre än att missa. Det du inte gör ångrar du som Andy säger. Klyschiga klyschor som "den som inte riskerar något kan inget vinna" och "no guts no glory" är trots sin klyschighet underskattade livsmotton. I fortsättningen ska jag i alla situationer tänka: -Nissö! Du tar den! och skjuta från alla vinklar. Om det så gäller att hålla ett tal på engelska inför hela kongressen i vita huset.
 
Och känslan när den sitter gör det värt alla tidigare missar. Straffen mot Karlslund satt stensäkert i målvaktens vänstra kryss och matchen slutade 4-4. Jag sov som en prins den natten och jag kände mig som en filmstjärna och fotbollsproffs på samma gång i skolan dagen efter. Hade jag missat så hade jag inte ångrat idag att jag sköt, det hade jag däremot gjort om jag hade bangat ur. Pelle blev överkörd av en buss och dog i det sista avsnittet säsong 2 av Spung men han kunde iallafall somna in med den sköna vetskapen att han hade vågat.
 

RSS 2.0