Att släppa stoltheten

I mellanstadiet körde vi ett tag en slags lek/spel som kallades "sista smällen". Denna lek uppstod en dag när två stycken i klassen, jag tror det var Fhilip och Tommy, skojbråkade. Ingen ville bli slagen av det sista slaget, det skulle ju kännas som en förlust, ungefär som när man är så liten så man nyss lärt sig prata och tjafsar med någon jämngammal och båda säger "du är dum" till varandra om och om igen och det håller på i en evighet för man inte vill ge den andra sista ordet. Iallafall så sprang dom och jagade varandra för att dela ut det sista slaget och på något sätt drogs typ alla killarna i klassen in i det här. "Sista smällen" hade uppkommit. En era som skulle pågå i en, kanske två, månader.

I princip var det en något mer hårdhänt variant på "datten" och reglerna var enkla: man skulle slå hyfsat hårt, gärna på axeln och ropa "du har sista smällen". Den i klassen som hade "sista smällen" när dagen var slut var den stora förloraren. Ibland jagade vi varandra flera timmar efter skoldagens slut, runt runt i skogen för att bli av med den stora bördan som det innebar att ha "sista smällen". Jag minns en gång när jag jagade Edis över halva Hallsberg och efter en evighet gav han upp och tog självmant emot den bara för att få ett slut på det.

En annan gång kom jag hem sent från en handbollsträning och lade mig trött på sängen. Då hoppar Jim ut ur min garderob, snabbt ger mig "sista smällen" och springer ut ur huset. Jag försökte givetvis cykla ikapp honom men det var lönlöst, man cyklar inte ikapp en kille som 15 år senare skulle vara med i "Gladiatorerna" utan vidare. Den natten sov jag dåligt, stoltheten hade fått sig en riktig törn. "Jag? sista smällen? det får aldrig mer hända, det finns inte på världskartan!" tänkte jag.

Några dagar senare slutade jag skoldagen med "sista smällen" men till allas häpnad tog jag den bara och cyklade lugnt hem. Folk trodde jag hade blivit galen men jag log för mig själv för jag hade en genialisk plan. Jag visste ungefär när Jim skulle komma hem från sin simning så jag lade mig i bakhåll vid ett träd bakom hans hus någon timma innan. Där satt jag bakom mitt träd, åt russin och mös i hela kroppen, nu skulle jag ge tillbaka. Efter ett tag började det dock regna. Det var kallt och blåsigt och när jag började bli dyngsur så kändes inte planen lika genialisk längre men istället för att bara åka hem, släppa stoltheten och ta en kopp varm oboy så gnetade jag mig kvar. Jag skulle ha revanch. Till slut dök han upp på sin cykel och jag satte full galopp men lyckades inte få tag på honom, han tog sig in i huset snabbt som en panter och jag fick återigen ta förlusten. Dagen efter var jag förkyld och hade feber, låg sjuk ett par dagar, dessutom hade jag fått ett hål i mina jeans och de tidigare vita skorna var svarta av lera. Ibland vinner man helt enkelt på att bara släppa på sin stolthet. 

Man skulle kunna tro och hoppas att man med åren lär sig, mognar och växer upp, men nej. Igår satt jag och spelade backgammon online mot en ryss, klockan var alldeles för sent och jag behövde gå och lägga mig men efter två raka förluster kunde jag inte göra det, "ingen slår mig i backgammon" tyckte jag, jag skulle gå därifrån med vetskapen att jag hade vunnit den sista matchen. Några timmar senare efter ytterligare 7 matcher och ytterligare 7 förluster släpade jag mig till slut till sängen. Min backgammon-ranking hade dalat och sömnbristen skriker i kroppen idag för att jag inte kunde släppa stoltheten och retirera.

Ikväll ska jag bara lägga mig tidigt. Jag måste få sova. Nu har jag lärt mig. Hoppas jag. Fast känner jag mig själv rätt så kommer jag sitta där igen. Leta efter den där ryssen för att få min revanch. För att förlora två kvällar i rad i backgammon, det finns inte på världskartan!

Kommentarer
Postat av: Blohm

hahaha lysande! va blev det för uppsatsämne?

2012-03-30 @ 18:14:35
Postat av: Rickard

Haha vår klass var nog lite udda på många sätt:)

2012-03-31 @ 15:02:24
Postat av: N

haha ja tävlingsinstinkten var stor i klassen :) publiksiffrors korr med tabellplacering + dag/tid!

2012-04-02 @ 22:57:26

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0