Att släppa stoltheten

I mellanstadiet körde vi ett tag en slags lek/spel som kallades "sista smällen". Denna lek uppstod en dag när två stycken i klassen, jag tror det var Fhilip och Tommy, skojbråkade. Ingen ville bli slagen av det sista slaget, det skulle ju kännas som en förlust, ungefär som när man är så liten så man nyss lärt sig prata och tjafsar med någon jämngammal och båda säger "du är dum" till varandra om och om igen och det håller på i en evighet för man inte vill ge den andra sista ordet. Iallafall så sprang dom och jagade varandra för att dela ut det sista slaget och på något sätt drogs typ alla killarna i klassen in i det här. "Sista smällen" hade uppkommit. En era som skulle pågå i en, kanske två, månader.

I princip var det en något mer hårdhänt variant på "datten" och reglerna var enkla: man skulle slå hyfsat hårt, gärna på axeln och ropa "du har sista smällen". Den i klassen som hade "sista smällen" när dagen var slut var den stora förloraren. Ibland jagade vi varandra flera timmar efter skoldagens slut, runt runt i skogen för att bli av med den stora bördan som det innebar att ha "sista smällen". Jag minns en gång när jag jagade Edis över halva Hallsberg och efter en evighet gav han upp och tog självmant emot den bara för att få ett slut på det.

En annan gång kom jag hem sent från en handbollsträning och lade mig trött på sängen. Då hoppar Jim ut ur min garderob, snabbt ger mig "sista smällen" och springer ut ur huset. Jag försökte givetvis cykla ikapp honom men det var lönlöst, man cyklar inte ikapp en kille som 15 år senare skulle vara med i "Gladiatorerna" utan vidare. Den natten sov jag dåligt, stoltheten hade fått sig en riktig törn. "Jag? sista smällen? det får aldrig mer hända, det finns inte på världskartan!" tänkte jag.

Några dagar senare slutade jag skoldagen med "sista smällen" men till allas häpnad tog jag den bara och cyklade lugnt hem. Folk trodde jag hade blivit galen men jag log för mig själv för jag hade en genialisk plan. Jag visste ungefär när Jim skulle komma hem från sin simning så jag lade mig i bakhåll vid ett träd bakom hans hus någon timma innan. Där satt jag bakom mitt träd, åt russin och mös i hela kroppen, nu skulle jag ge tillbaka. Efter ett tag började det dock regna. Det var kallt och blåsigt och när jag började bli dyngsur så kändes inte planen lika genialisk längre men istället för att bara åka hem, släppa stoltheten och ta en kopp varm oboy så gnetade jag mig kvar. Jag skulle ha revanch. Till slut dök han upp på sin cykel och jag satte full galopp men lyckades inte få tag på honom, han tog sig in i huset snabbt som en panter och jag fick återigen ta förlusten. Dagen efter var jag förkyld och hade feber, låg sjuk ett par dagar, dessutom hade jag fått ett hål i mina jeans och de tidigare vita skorna var svarta av lera. Ibland vinner man helt enkelt på att bara släppa på sin stolthet. 

Man skulle kunna tro och hoppas att man med åren lär sig, mognar och växer upp, men nej. Igår satt jag och spelade backgammon online mot en ryss, klockan var alldeles för sent och jag behövde gå och lägga mig men efter två raka förluster kunde jag inte göra det, "ingen slår mig i backgammon" tyckte jag, jag skulle gå därifrån med vetskapen att jag hade vunnit den sista matchen. Några timmar senare efter ytterligare 7 matcher och ytterligare 7 förluster släpade jag mig till slut till sängen. Min backgammon-ranking hade dalat och sömnbristen skriker i kroppen idag för att jag inte kunde släppa stoltheten och retirera.

Ikväll ska jag bara lägga mig tidigt. Jag måste få sova. Nu har jag lärt mig. Hoppas jag. Fast känner jag mig själv rätt så kommer jag sitta där igen. Leta efter den där ryssen för att få min revanch. För att förlora två kvällar i rad i backgammon, det finns inte på världskartan!

Det gick som en dans i år med

Som jag sa, pytonormar överallt. Idag dök en ny rackare upp på röda korset.

Var och besiktade bilen igår. Förra året sa dom att det var en hel del saker som var precis på håret men efter en rejäl tvekan gick bilen igenom, så den här gången var jag helt säker på en lång lista med 10-15 saker att laga. Men nej: "det här ser helt perfekt ut" kläckte besiktningsmannen ur sig. Ingen logik alls, jag har inte gjort ett skit åt bilens skavanker sen förra året. Jag måste helt enkelt ha åkt den i form. Bilar är ungefär som datorer. Det finns ingen logik, dom lever sitt egna liv och det är ingen idé att anstränga sig och försöka förstå. Men jag var så klart glad iallafall, nu jäklar blir det åka av ett år till.

Första löprundan utomhus sen i augusti förut, grymt skönt.

Kollar på Big brother nu och får erkänna att beroende på humör/dagsform så finns det en viss underhållning i att kolla på ett gäng människor instängda i ett hus som gör typ ingenting. Så varför inte liksom. Det som är lite tragiskt i det hela är att dom när dom kommer ut tycker att dom är kungar och har gjort nånting riktigt bra. Ännu mer tragiskt är väl ioförsig att det finns annat folk som faktiskt, på riktigt, ser upp till dom och tycker att dom är kungar också. För att dom har varit med i BB.

"Järven" Järvheden sa nån gång för ett par år sen ett klockrent förslag: man stänger in dom 20 mest medie/kändiskåta människorna i hela Sverige i ett hus och säger till dom att dom är med i Big brother. Sen skiter man i att filma helt enkelt och bara låter dom vara där i ett halvår. När de sen släpps ut och ska iväg och glänsa och njuta av sitt b-kändisskap med vip-lounger på krogarna, gratis drinkar och efterfester med sina "groupies" så är det inte en jävel som känner igen dom. Vilken chock och vilken besvikelse, haha! Ja ett klockrent förslag som sagt.

Sova nu, vilket uppköp det är med en tjock bäddmadrass. Ett tips till alla med smala bäddmadrasser, man sover som en gud.







Blogg från en ormofob

Några av de bästa sakerna med att bo i Sverige är infrastrukturen (ja folk kan klaga och gnälla hur mycket dom vill på samhället men vi har det jämförelsevis jäkligt bra), naturen, dom ljusa sommarkvällarna och att det inte finns några giftiga ormar här. Uppvuxen i en läkarfamilj så har man fått lära sig att risken att dö av ett bett från en huggorm är ungefär lika stor som att bli uppäten av ett lamm. Det har dämpat min ormfobi ganska mycket.

Men så slår man upp NA en morgon och läser att folk har hittat pytonormar bakom Naturens hus. Vafan är det frågan om? Dom hade visserligen frusit ihjäl men ormofoben inom mig tror att dom hann föröka sig massor av gånger och redan hunnit anpassa sig till vårt kalla klimat. Nu kryllar det säkert av saftiga pytonormar runt Naturens hus och Rynningeviken. Dessutom så om det har det hänt en gång, så kan det hända igen och det kommer ta tid innan jag vågar gå där obeväpnad. Jag är iallfall glad att det inte var jag som hittade dom för isåfall hade jag fortfarande legat och stirrat in i en vägg på USÖs psykavdelning ett stenkast därifrån.  Förhoppningsvis var dom redan döda innan muppen dumpade dom där.

Två tentor gjorda den här veckan och den svåraste var igår. Den började klockan 2 och "bunkern" var proppfull med folk som skrev tentor. Vet inte hur många dom tar in men lätt över 100 iallafall. Klockan kvart i 7 satt det 6 personer kvar och skrev och alla sex var från vår klass (som också består av sex personer), såg lite komiskt ut och sa lite om hur jobbiga uppgifter det var. Det gick nog bra iaf. Får se om det blir dubbel tentafest ikväll eller om jag spar på det till nästa vecka.

Förra helgen lyckades jag dra med Tobbe och Andy till världscupavslutningen i längdskidor i Falun. Första gången jag såg skidor live och det var kul att uppleva trots att det inte gick så bra för Hellner och gänget.

Ps 1. "ormofob" är inget ord som finns med i svenska akademins ordlista men det klingar bra iallfall.
Ps 2. Prova att skriva ordet "iallafall" snabbt en gång. Visst missar man jämt att få med ett a? Det händer iallfall mig varje gång med a:et i mitten.

En stor Nisse

Jag satt i snön och stretchade, funderade lite över om jag hade tagit mig vatten över huvudet men solen sken och blåbärssoppan smakade som ren och skär poesi. Vi hade åkt hela vägen så här långt tillsammans men nu kommit ifrån varandra och jag spanade febrilt runt bland människorna. Det var folk överallt, som att hitta en nål i en höstack och jag insåg att jag skulle få ta mig an de sista 6 milen på egen hand. Då hörde jag speakern i Mångsbodarna ropa upp: "här har vi en åkare med en väldigt speciell dräkt! nummer 12487 Jonas Nilsson som tävlar för Järnvägen. Är det Järnvägens egna dräkt? "-Nej det är det inte!" hörde jag en röst ropa till svar och ett skratt utbröt bland folk runtomkring när han gled in med sin tighta knall-rosa 60-tals dräkt. Detta gav ny energi, mer än blåbärssoppan, och vi gav oss iväg ytterligare ett par mil innan vi kom ifrån varandra igen.

Det här var i trean på gymnasiet och jag, Macke, Tobbe och Stor-Nisse hade fått för oss att åka vasaloppet. Jag och Nisse som var lika dåligt tränade åkte större delen av loppet tillsammans. Minnet är ett väldigt typiskt Nisse-minne. Han körde alltid sin egna stil till 100%, han fick alltid folk att skratta och han hamnade ofta i centrum utan att vara en sån som strävade efter att vara det.

Idag skulle han ha fyllt 38 år och han är helt säkert sjukt saknad av sjukt många sen han i somras gick bort. Det är ofta man i efterhand förskönar händelser och personer som inte finns längre men i hans fall stämmer alla goda ord. Jag hörde aldrig någon säga ett ont ord om honom, för det fanns inget ont att säga. Han var en sån som fick folk att må bra och slappna av bara genom att befinna sig i samma rum, en väldigt sällsynt egenskap. Han blev kallad "Stor-Nisse" i handbollslaget och jag blev "Lill-Nisse" eftersom han var äldre och vi inte skulle blandas ihop men namnet var passande eftersom han var en stor människa.

Det absolut värsta med döden är att den är så definitiv, den kommer bara en gång men sen är det över för alltid. Man får inga extraliv, det är game-over, Super-Mario finns bara i dataspelen. 

Bara minnena består brukar man säga men är minnen så "bara" egentligen? minnen bär man alltid med sig, dom dör aldrig. Dom är guld värda och det är nog många som har väldigt många stora minnen från en stor Nisse.





Där satt den MJ!

En känsla som är riktigt skön är när man har åstakommit/utfört/tillverkat något som man upptäcker har blivit riktigt riktigt bra och riktigt riktigt lyckat. Känslan av tillfredställelse när man känner i hela kroppen att "där satt den". Själv har man bara snuddat vid känslan lite då och då efter att typ ha gjort en lyckad jordgubbspaj, en perfekt fickparkering från ett svårt utgångsläge eller en välslipad smörkniv någon gång i träslöjden. Inga stora saker men liten känsla av nöjdhet har man fått smaka på. Och smaken är god.

Hur fint kändes det inte då för Edison när han uppfann glödlampan och lite osäker på hur det hade gått testade sitt verk och såg att den lös. Eller gänget bakom den första raketen som nådde månen när de såg att den faktiskt funkade och åkte hela vägen. Eller Tom Hanks när han såg sin skådespelarinsats i Forrest Gump första gången på vita duken. Eller en hjärtkirurg efter att mirakulöst ha räddat livet på en döende patient. Eller en tennisspelare som vinner en grand-slam. Och så vidare. Känslorna och nöjdheten måste ha varit minst sagt tillfredsställande.

Några andra som måste ha känt "där satt den" är Molotov Jive med sin nysläppta skiva "Storm". Lite att ta i kanske att jämföra den med glödlampan men nog lyser den upp min vår så här långt. Som en "shoegaze-milkshake" med små influenser från bl.a Clash, tidiga Bruce Springsteen och The Killers som de själva sa någon gång så träffar den min smak mitt i prick. Bästa låtarna vid första lyssningarna är Run, No words och friendship men hela skivan växer och eftersom dom är från Karlstad så räknar jag kallt med en spelning nära Örebro inom en snar framtid.

Internationella rörmokardagen...

...var i söndags. Jag firade den inte speciellt mycket men tog iallafall tillfället i akt att rensa rören till handfatet.

Helgen var harmonisk, var ute på landet och hälsade på lördag och söndag. Åsbro visade sig från sin bästa sida och det blev en hel del plugg ute i solen. Måste bestämma mig vad jag ska skriva på c-uppsatsen snart. Tips mottages gärna. Funderar på att försöka ta fram en vinnande modell på sportsbetting men det är flera andra som ska skriva om det och dessutom kommer jag nog få det kämpigt med programmeringen så vore kul med något annat, inte lika datortekniskt.

Såg sista loppen på skidskytte-vm också. Lindström skrällde in ett brons. Ferry tog silver och bjöd på Ferry-dansen. Bergman tog silver och brons och åkte hem och blev pappa, inget bom i liggande där alltså. Ekholm tog brons. Hela 5 medaljer till Sverige.

Sen ett varningens finger för alla hungriga parkeringsvakter i Örebro. Jag vet att jag har gnällt över det förut men nu är dom brutalare än någonsin. En hel drös med folk jag känner har fått böter sista veckorna, speciellt vid parkeringen på universitetet som ibland är tokfull. Folk har hamnat med kanske en centimeter av backspegeln utanför sin plats och böterlappen har suttit på rutan snabbare än blixten.

Själv bidrog jag med min beskärda del till parkeringsvakternas personalfest när jag ställde mig på den stora parkeringen på I3. Den parkeringen är alltid min backup när det är fullt på alla platser runt lillåstrand. Det står nästan aldrig någon bil på den stora parkeringen och det har alltid varit gratis där men så för ett par dagar sen har dom fått för sig att det ska kosta pengar och har smugit upp en liten skylt i ett hörn att det är avgift. En skylt som jag givetvis missade i mörkret. Straffet lät inte vänta på sig utan på morgonen efter när jag skulle åka iväg så satt inte bara en böterlapp på bilen, utan två. En utfärdad klockan 20.30 på kvällen och den andra 06.20 på morgonen. Jag kan se framför mig hur dom efter den första lappen slickade sig om munnen, åkte hem och lade sig tidigt, ställde klockan tidigt i gryningen för att ge sig ut och ta ännu en välsmakande tugga av sitt blödande offer.

Ett offer som tragiskt nog inte har något annat val än att öppna sin plånbok och glatt betala och den enda lilla hämnden att ta för att få bort lite av den beska eftersmaken i munnen är att skriva om det i sin blogg, som antagligen till och med är mindre beläst än vad Björn Ranelids böcker kommer vara efter sin insats i melodifestivalen.












Risken att dribbla bort sig själv

Tänkte ta bussen från öster mot stan förut och slog mig ner på en plats långt fram på den ganska fulla bussen. Ju närmare stan vi kom desto mer befolkad blev bussen och jag tog bort mina saker från sätet bredvid för att ge plats. Vid sjukhuset strömmade det in folk, platsen vid mig var den första lediga men folk passerade hela tiden. Till och med en kvinna på kryckor hoppade förbi och tog sikte mot en mycket mer svårtåtkomlig plats bak i bussen. Jag började lite lätt fundera på om jag gav ett otrevligt, osympatiskt intryck. En gubbe var halvt på väg att slå sig ner bredvid men stannade upp, skakade lite på huvudet, mumlade något och passerade. Nu var bussen helt full förutom platsen vid mig och folk stod upp i gången.

Tankarna virvlade runt... luktar jag så illa? har jag ansiktet fullt av ketchup sen lunchen? var jag uthängd i morgontidningen, med bild, som en misstänkt maffialedare? har jag på nåt sätt råkat få med en huggorm som tittar upp från väskan? vad låg bakom folkets ageranden? När bussen stannade vid järntorget och jag hoppade av så såg jag förklaringen. Någon hade spillt ut något slags glasskladd som fyllde hela golvet vid platsen bredvid. Jag hade missat det helt när jag satte mig och även trampat i kladdet.

Man ska aldrig försöka analysera och hitta förklaringar till folks beteenden för det går alltid åt skogen. Ibland kan man dock inte hålla sig, "vad betydde den där blicken?" "vad var det där för skratt, ett hånskratt?" "varför sa han så?". Jag är en ganska duktig pokerspelare och borde då vara hyfsad på att läsa av folk men det är väldigt sällan man läser rätt, iallafall när det gäller folk man inte känner. Det kan finnas så många olika faktorer, som man inte har en aning om och det gör det helt omöjligt att tyda vad folk gör och det finns typ lika många beteenden och ageranden i olika situationer som det finns människor. Dessutom finns det säkert en risk med att komma fram till en felaktig analys eftersom man kanske då beter sig på ett visst sätt tillbaka och det blir en spiral av missförstånd. Ett exempel kan t.ex vara att man får för sig att någon ogillar en och därför drar man sig tillbaka och undviker personen som då får för sig att man själv ogillar honom/henne. Det slutar med att båda ogillar varandra fast man kanske inte gör det egentligen.

Nej säkrast och skönast är att få saker svart på vitt. Min oförmåga att läsa av folk i verkliga livet är det bäst att lägga undan och istället vänta på de riktiga svaren. Analyserna får plockas fram vid pokerbordet. Där handlar det endast om att läsa av två stycken kort, inte en rynkad panna på grund av gammal utsmetad blåbärscornetto på en lila stadbuss.

Mariehamn tur och retur

Blev alltså en kryssning fredag till lördag. Det var lite som förväntat, en hel del glada, sköna och trevliga profiler och en del jobbiga, störiga och gapiga människor. Dåligt liveband men helt okej musik på dansgolven. Enkelt, smidigt och billigt att ta sig iväg. Några saker var också oväntade: mycket familjer ombord där dom hade tagit med sina stackars småkids, tax-freen var inte öppen alls förrän på hemvägen, toblerone finns nu i en ny smak och att blanda alkohol med en gungande båt låter livsfarligt men det ger en skön känsla i kroppen. 

Det gäller antagligen att ha lite tur vilket folk som är med på en kryssning och det kan nog variera ganska mycket. Vi hade hoppats på ett par damfotbollslag eller liknande, istället fick vi en klick av AIK:s supporterklubb som hade nån sorts inför säsongen pepp där taktiken handlade lite om att låta resten av båten få veta vilket lag dom höll på. Men saker blir ofta vad man gör det till och vi gjorde det ganska bra tycker jag. Dygnet får till slut 3 Nissar av 5 möjliga i betyg.

Lustig idé för övrigt med en båt som bara åker en sträcka fram och tillbaka och görs till ett partaj. Själva resan står inte riktigt i fokus och troligtvis hade inte en enda människa märkt om båten i själva verket legat kvar i hamnen i Stockholm hela tiden. Silja line hade nog rent av kunnat skriva på sin hemsida att båten går till Sydamerika, runt kontinenten och tillbaka på 24 timmar och sen kommit undan med det (om inte annat så iallafall bland våra svartgula vänner från gnaget).

Hultsfredsfestivalen känns lite passé och den lades ner något år för att sen återupptas igen förra året och bli ett stort fiasko med bara några tusen besökare. Utskrattad och uträknad som festival har dom dock hittills i år presenterat en line-up som i mina ögon äger upp de andra svenska festivalernas "klara artister" totalt. The Cure, Stone Roses, Garbage, Mumford & Sons, Cardigans (spelar Gran Turismo-skivan), M83 med flera kommer dit. Dessutom riktar dom sig mot lite äldre publik än dom gjorde förr. Skulle man skrälla till och ta sig dit måste det dock till en husvagn, festival-tälta har jag gjort för sista gången. Dessutom är jag sugen på "pip" som flyttat till Karlstad. Nära och bra, lagom stort och många bra svenska artister som kanske inte är jätteheta just nu men iallafall är säkra kort.

Helena Ekholm är en personlig favorit. Egentligen inte jättemycket min smak utseendemässigt men en utstrålning, personlighet och charm som får en att smälta snabbare än en snögubbe i en finsk bastu. En riktig otur att hon och David Ekholm har slagit ihop sina påsar. Vilket uttryck det är för övrigt, vadå för jäkla påsar? Livets påsar? Tyvärr blev det "bara" en femteplats i dagens vm-lopp men segern kommer i distansloppet. Ferry och Bergman är två andra riktigt sköna skidskyttar, silver till Bergman idag, härligt.









En gammal kartong

Jag ångrar att jag inte varit bättre på att ta och spara bilder genom åren eller att man orkat skriva dagbok, sånt är ju sjukt kul att ha. Mina gamla album gapar ganska tomma och de tafatta försök till dagbok man gjorde slutade oftast att de få skrivna sidorna hamnade i kaminen där elden snabbt åt upp dom. Men jag lyckades iallafall leta fram en gammal dammig kartong på vinden häromveckan och där i hittade jag ett gäng bortglömda guldkorn.

Jag gillade att skriva och läsa serietidningar när jag var väldigt liten och hade under en tid skapat en egen serietidning som hette "Pellefants vänner", baserad på tidningen "Pellefant" som redan fanns och handlade om en dryg och kaxig blå elefant som ofta bråkade med en liten ond trollkarl som hette "Filur". I min tidning hittade jag på egna äventyr med Pellefant, hans vänner och Filur. Jag hade endast en fast prenumerant i min storasyster men man kunde köpa lösnummer för 2 kronor styck och i varje nummer fanns läsartävlingar där man kunde skicka in svar och vinna gratisnummer. Några år senare, runt 8-10 års ålder tog fotbollsintresset över och min nästa egenskapade serietidning döpte jag till "Retsub", baserad på en serietidning om fotboll som fanns och hette "Buster" (namnet bakochfram). I min tidning kunde man följa olika episoder om "Torbjörn", "Sportfånarna", "ÖSK" och "Åshöjden". Här hade jag ingen prenumerant men man kunde hyra ett nummer för 3 kronor eller köpa det för 5.

I kartongen på vinden, under gamla skolböcker, låg ett antal sparade nummer av "Pellefants vänner" och "Retsub". Underhållningen att läsa något man själv skrivit på yngre dagar var total, trots att bokstäverna ibland var vända åt lite alla möjliga håll och det var ganska svårt att förstå vissa delar. Retsub utgavs i 5 nummer och det stora minuset var att nummer 4 saknades i kartongen. Jag skulle gärna betala betydligt mer än dom 5 kronorna som ett nummer kostade för att få tillbaka det. Jag är iallafall mycket nöjd att jag lade de här godbitarna i kartongen istället för att använda även dom till att ge fyr till elden.

Nu har jag stora planer på att skriva en bok, filar lite på några idéer. Jag har tillräckligt med självinsikt för att inse att den kommer bli ganska usel, men det är det nog värt för att någon gång i framtiden få damma av en gammal kartong på vinden igen och få några kvällars stor underhållning. Och skulle det bli så illa så den inte hamnar i kartongen så har jag åtminstone en varm kväll framför brasan att se fram emot.

RSS 2.0